Benfyllning – Sinus Lift Benfiller är den idealiska lösningen när du inte har tillräckligt med ben för att få ett implantat.
Beskrivning av teknik och funktion
Förlust av tänder leder i varierande grad till nedbrytning av det alveolära benet samt en ökad utbredning av käkhålorna i den posteriora maxillan, vilket resulterar i att mängden ben för integration av orala implantat minskar. Infektioner, cystiska förändringar, tumörer, trauma, anatomiska varianter och kongenital avsaknad av vävnad är andra orsaker till att man kan hamna i en situation med inadekvat benmängd för implantat i både överoch underkäken. Många patienter har därför ett behov av benuppbyggande tekniker för att möjliggöra implantatbehandling.
Målet med en implantatbehandling är i första hand att ersätta förlorade tänder för att återställa en god bettfunktion. Därtill finns det en glidande skala av estetiska mål vilka beror på patientens önskemål, på den behandlande tandläkarens behandlingsfilosofi och utbildning samt på de biologiska eller ekonomiska förutsättningarna att möta dessa krav.
På ena änden av skalan har vi situationen där implantat sätts när det inte finns tillräckligt med ben för att möjliggöra installation och inläkning av implantat för förankring av en bro.
I den andra änden av skalan hittar vi situationer där man använder vävnadsuppbyggande tekniker med mål att återställa den ursprungliga morfologin, även om detta inte behövs för osseointegration. Detta innebär att uppfattningen om behovet av benuppbyggnad varierar beroende var på skalan man befinner sig.
Bensubstitut
Vid benuppbyggnad av mindre områden är det i dag vanligt att man använder olika typer av bensubstitut, vilket innebär att man inte behöver ett. Dessa är vanligtvis partikulerade kalciumfosfat-baserade material, såsom biologiskt eller syntetiskt framställda hydroxylapatiter och trikalciumfosfater. Andra substanser som använts i detta syfte är kalciumsulfater (gips) och så kallad bioglass som är en kalcium-fosfat-silikonförening. Därtill har frystorkat och demineraliserat allogent ben använts, som också anses innehålla tillväxtfaktorer. I litteraturen finns också studier där djupfryst färskt allogent ben använts för rekonstruktioner i samband med implantatbehandling.
Membraner
Membrantekniken utvecklades på 1980-talet för regeneration av rotcement och ben kring parodontalt skadade tänder. Tekniken utnyttjar principen för styrd vävnadsläkning, vilken innebär att man med en fysisk barriär avskärmar ej önskad vävnad från en defekt varvid den önskade vävnaden kan regenerera och fylla ut defekten.
Tekniken utvecklades sedan för användning i samband med implantatbehandling och då framför allt för att regenerera ben kring blottade implantatytor. Ett problem var att membranen, som var gjorda av teflon, ofta kollapsade på grund av mjukvävnadens tryck varvid benutfyllnaden var minimal.
Detta kunde lösas genom att man lade benpartiklar eller bensubstitut under membranet. Det utvecklades också titan-armerade membran som kunde motstå mjukvävnadstrycket.
Även om dessa membran fortfarande används utan bentransplantat används de flesta membran i dag för att stabilisera och skydda benpartiklar eller bensubstitut.